Värmlandsfrämmat

Under helgen som gick var syrrAnn och Klas här och hälsade på. Som vanligt fick vi mycket gjort med deras hjälp, både staket och cykeltak blev uppsatt. Precis som om det inte skulle vara nog grävde Ann och jag en låååång rabatt och planterade lite växter som hon hjälpt mig välja ut från Plantagen. Det blev trevligt i trädgården, även om rabatten är långt ifrån färdig.

Häromveckan sa jag till pappa att jag och Sebbe klarat oss rätt bra från skador och större missöden under vår renovering, men jag glömde lägga till det obligatoriska "peppar peppar". I lördags när jag, Sebbe, Ann och Klas handlade takplåt på Hornbach råkade jag nämligen ut för ett litet missöde. Någon minut efter stängningsdags körde vi ut från drajv-innen med två takplåtar på biltaket. Vi hade fått snöre av killen i varukontrollen och surrat fast skivorna så gott det gick. Det kändes ganska stabilt, men jag ville för säkerhets skull kolla att de verkligen låg kvar när vi började köra lite fortare. Klas körde och Sebbe var kartläsare, syrrAnn och jag satt bak. Jag hissade ner fönsterrutan, bältade loss mig, tog tag i biltaket med ena handen och hävde mig ut en bit för att spana upp på taket. Jag hann inte komma så långt innan jag upptäckte att jag satt fast! Av någon konstig anledning hade rutan bestämt sig för att åka upp när jag hade mitt huvud ivägen! Plötsligt satt jag fastklämd med huvudet och ylade som en skadeskjuten gris. Ann trodde att det var Klas som var i farten och bråkade med mig så hon skrek att han skulle sluta. Klas som (vad jag vet) var oskyldig blev lite småstressad, men hittade snabbt knapparna och kunde sänka rutan så jag kom loss. Det gjorde riktigt ont i huvudet och jag kunde inte riktigt hålla tillbaka tårarna, dels av smärta och säkert en del av rädsla. Efter en stund tänkte jag på vad som hänt och insåg att det måste ha sett helt sjukt dumt ut och fick istället en gråtblandad hysterisk skrattattack.

Vad tusan hände med rutan? Varför åkte den upp när jag var ivägen? Vi försökte rekonstruera händelsen UTAN mitt huvud, men fönstret stannade då snällt kvar nere. Ont gjorde det i alla fall och det får nog klassas som det värsta renoveringstraumat hittills. Nu en vecka senare börjar bulan ovanför ena örat gå tillbaka, men jag är fortfarande rätt så öm.

Jag avstod från att vara vinkelslipförare häromdagen, och nu i efterhand kan jag tycka att det var ett ganska klokt val. Jag menar, vem vet vad jag hade råkat såga av i rena farten???