Kvällstur bland villor och dunbollar

Jag cyklade och Sebbe rollade (inte som i målade färg med en lustig pensel, utan som i åkte på sina rollerblades) runt i byn nån timme igår kväll. Vi irrade bort oss ganska snart när vi ogenerat stirrade på hus och trädgårdar. Plötsligt visste vi inte riktigt vart vi var och hur vi skulle hitta hem igen, men det struntade vi i, för nu hade vi hittat ett helt nybyggt område, och det är ju alltid kul att se hur ett sånt ser ut! Vi konstaterade att de som bodde där inte kan tillhöra de mest blyga människorna i stan eftersom det var total insyn i alla villorna. De låg liksom ihopaklumpade i en enda hög, och även om alla hade lite trädgård på alla sidor så var det vääähäääldigt nära till grannen. Många var ute och grillade, och medelsvensson i området verkade vara relativt nyblivna föräldrar. Överallt tultade småbarn omkring och där stod barnvagnar och leende föräldrar överallt. Även om husen var fina blev vi inte direkt avundsjuka på området. Vi gillar ju vårt radhus där det är helt insynsskyddat på baksidan. Vi bor ju dessutom i en återvändsgata, och det har verkligen sina fördelar.

På väg hem (jo vi hittade hem till slut) stannade vi till vid dammen och matade änderna med gammalt bröd. Egentligen var brödet inte alls gammalt, men eftersom jag är så förtjust i att mata änder fick jag ju ta lite nytt bröd också! De små duniga andungarna som knappt ens fattade vad bröd var för bara några dagar sedan hade nu vuxit en hel del och blivit ganska kaxiga. Tre dunbollar, en mamma, en pappa och 20 andra änder av manligt kön flockades runt oss när vi började dela ut brödet. Det var ingen tvekan om vem som bestämde i gänget. Mamman sprang omkring med huvudet lågt och nöp alla utom bebisarna och pappan om de råkade komma för nära. Det låg fjädrar överallt och de stackars hungriga hannarna gjorde sina halsar väldigt långa för att lyckas komma åt någon brödbit. Även om jag är väldigt svag för de små dunisarna slängde jag faktiskt iväg en hel del till de stora änderna också, annars kanske de små får ont i lilla fågelmagen av allt vitt bröd!

När vi sen satt utanför Statoil och åt byns godaste mjukglass längtade vi verkligen till semestern. Att inte behöva bry sig om vad klockan är.....det är verkligen att vara ledig!